Flytande övergångar
Text till Torhild Aukans utställning Forest Blue på Trondheim Kunstforening
3. september - 18 oktober 2009

Det är svårt att inte glida in på melankoli och blues när man ska skriva om vackra naturbilder i blått, men jag ska göra ett försök.

För ett par månader sen var jag påväg hem från byn sent en ljus natt. Jag mötte en bekant från Kunstakademiet som uppenbarligen var stupfull. Han skrålade om att han hade sett blå bilder på trä av en tjej på Lademoen Kunstnerverksteder, porträtt var det visst, och de var helt sykt bra, det var lissm inte bild på trä, utan bilden var helt ett med träet, nede i träet, det var vanvittig driiitfett!

Det var alltså Torhilds verk han hade sett. Hon arbetar mycket med cyanotypi på träfanér, enkelt beskrivet blå fotografier. Ofta är det porträtt, eller människor/kroppar i förhållande till natur, landskap, skog. Träd är ju vertikala individer som kan fungera som ett slags sinnebild av en kropp i naturen, den vi människor lättast kan identifiera oss med. Här på Kunstforeningen finns ett porträtt, men därutöver visar hon bara bilder utan människor. Det är fotografier av trädstammar som reflekteras i vatten, tagna under en gästateljévistelse i Tyskland tidigare i år. Hon befann sig på en ny plats och var avskuren från sin vardag här i Trondheim, dessutom hänvisad till ett slags meditativt eremitskap på grund av att hon glömde ta med sig mobiltelefonen.

Bilderna kommer ofta i par, med samma skog, samma vatten, men med en förskjutning i motivet. Det är inte samma bild vi ser två gånger. De är som två filmrutor tagna ur en lång stilla film; det finns ingen början, inget slut. Jag leker med tanken att det är sådana här gammeldags stereobilder där man får tillgång till en tredimensionell bild som man liksom kan kliva in i, bara man lyckas släppa fokus och få blicken att glida isär på det där rätta sättet. Jag vet att det inte är sådana bilder, men på sätt och vis är de det i alla fall. För man vinner på att släppa fokus när man ser på hennes bilder. Vad är vad, var slutar underlaget, var börjar motivet? Materialen flyter ihop. Naturens mönster; träd på trä, vattnets ringar på träets ådring, cyanotypins karaktäristiska blåhet i trädstammarnas reflektion liksom i vattenytan som luckras upp i kanterna.

Ett bildpar skiljer sig från de andra. De är lika stora och kvadratiska, och i likhet med de andra bilderna visar de trädreflektioner i vatten. Men det är något som är skruvat med just de här två; rubbat, liksom fel. En av dem är svartvit på aluminiumskiva, den andra cyanotypiblå på björkfanér, som de andra. Dessutom är bilderna negativa; trädstammarnas reflektioner är ljusa i det mörka vattnet, och motiven håller (i större grad än de andra) på att gå i upplösning, de är påväg att övergå i ett annat tillstånd. Det ser helt enkelt ut som bilder tagna ur minnet hos någon som besökt Zonen i Tarkovskijs film Stalker.

Rent fysiskt är bilderna gjorda med en kemikalisk blandning och UV-ljus. Solens strålar lyser genom en negativ plastfilm på träet som är bestruket med ljuskänslig kemi som blir blå som cyan när man sköljer den i vatten. Hon har visserligen även använt ett solarium, men flera av bilderna är exponerade i solen ute på gården på Lademoen Kunstnerverksteder, medan hon själv lutade sig tillbaka och drack en kopp kaffe.

Ni skulle bara veta hur några av bilderna ser ut på baksidan! Medan jag skriver texten vill jag se Torhilds bilder igen och får låna nyckeln till hennes ateljé. När jag går runt där och snokar står bilderna med baksidan ut mot rummet. Jag tänker mig att hon penslat på cyanotypivätskan på träplattorna medan de legat ner så att den djupblå vätskan runnit över kanterna och bildat vackra mönster på plattornas baksida som legat mot ett skrynkligt underlag. Det är mönster som är abstrakta, samtidigt som de ser ut som perfekta vattenytor.

©Märit Aronsson