Jag,
hatten, koppen och de aldrig torkande fotspåren
från ingen besökare alls
Spekulasjon, tredje och avslutande utställning
i projektet Newspeak, Babel, Trondheim, 2009
Jag är gallerivakt på Babel en tisdag.
Ibland går det mer än en timme utan att en enda besökare kommer
in. Utanför de stora fönstrena går folk förbi. Det är rusningstrafik
där ute, alla verkar vara påväg någonstans. Här inne är det rätt öde.
In
från gatan har det dock kommit en brun hatt med brätten och
en sliten take away kaffekopp, båda med inbyggda högtalare. De
blir mitt sällskap härinne. Med sina smurfröster pratar och skämtar
de om att de ockuperar galleriet, vägrar göra tricks för att
tjäna pengar, och så tycker koppen att hatten ser ut som nåt
Joseph Beuys tappade på 60-talet, ”hallo, wo ist mein hat? Hahahaha”.
Jan
Freuchens verk Sa hatten til koppen är skruvad och när
man hör och ser den första gångerna är den komisk och ironisk,
jag fnissar och det gör nästan alla som kommer in och lyssnar
på den
också. Men när jag hört den i flera timmar så upptäcker jag att
dialogen är mer filosofisk än vad jag först förstod. Det ligger
mycket kunskap bakom vad de säger, och dialogen är väldigt skickligt
skriven och dramatiserad. De är som ett par smarta skojare från
en seriestrip. Nu har de liksom tagit fast form och jag ser för
mig att de åker runt på galleriturné som ståuppkomiker. Jag har
stor lust men får inget tillfälle att fråga dem vad de gör när
de inte ockuperar gallerier. De babblar på konstant, och har
sin interna jargong.
Nej, tisdagar verkar inte vara en galleridag.
Det är oftast bara jag och hatten och koppen. Jag kokar en kopp
te. Lars Morells blanka fotspår On the
Air blänker extra tydligt
i frånvaron av de fotspår som besökare kunde lämnat efter sig.
Nu har skoavtrycken i vinylfolie inga blöta fotspår från gatan
att härma.
Jag tänker att jag befinner mig i en slags metabubbla
där konstverken skämtar med oss som besökare och med sig själva
och konsthistorien. De kittlar oss och får oss att se lite vad
det är för ett absurt ställe, den här vita kuben. Gatan har kommit
in i galleriet och konsten biter sig själv i svansen. Smurfrösterna
skrattar. Ingen besökare på en lång stund nu. Koppen skakar minsann
sina mynt så det skramlar och ligger inte bara och poserar ”like
some old readymade”. Han i Motorpsycho går förbi. Men en halvtimme
senare kommer han förbi igen, nu med två tunga påsar från Vinmonopolet,
och framifrån ser jag att det är någon annan, säkert en student
som bor i nabolaget. Där är taxichauffören igen, han bor nog
också här, kommer med alla sina jobbskjortor i plast från kemtvätten.
Svarta barnvagnar, grå bilar, alla ska hem från jobb. Jag ställer
mig på Lars Morells fotspår. De är stora, han måste ha minst
storlek 44. Jag försöker se ett mönster i hur skoavtrycken är
utlagda, men misslyckas. Han som lämnat spåren efter sig måste
ha gått, och hoppat, en konstig vända i endast en liten del av
galleriet. Först blir jag besviken över upptäckten, men sedan
kommer jag på att det passar ju väldigt väl in i det ironiska
och humoristiska i verket; allt är på låtsas, t. o. m. hur den
här låtsaspersonen har gått i rummet. Ingenting stämmer och stämmer
så bra.
Koppen säger att den ska skriva boken The
art critic that mistook an old coffee cup for a masterpiece… och skrattar
gott…och jag känner mig träffad och snuvad på blotta tanken.
Koppen och hatten, eller jag menar Jan Freuchen, undanröjer varje
infallsvinkel med ett skratt, en fångande replik, ett ironiskt ”oh
yeah”. Undrar just vad de hittar på på kvällen när jag stängt
av dem och låst galleriet? Jag tror att de ler hemlighetsfullt åt
hela Newspeak-projektet och njuter av värmen innan de somnar
på gallerigolvet, trötta efter en lång arbetsdag. Hehehe...
©Märit Aronsson |